Lisa & basketkillarna
När jag sitter här i ensamhetens lägenhet & stirrar ut över en stad som knappt syns från mitt berg i dimman kommer jag att tänka på min vilda fantasi. Den som poppar upp allt som oftast & gör folk minst sagt lite oroade hur det är fatt med den blonda där hon sitter i en lägenhet & nästan är en galen hundtant på förtid…
Jag har bott i en liten stad som heter Härnösand. I den skulle jag bli en fröken. En lärarinna & lära barn allt jag någonsin kunnat. Det sket sig. Aja detta är egentligen ingenting om just mitt dåvarande förvirrade val av utbildning utan mer om hur jag skapade mig en märklig historia om samboliv & alla dess vedermödor. Det började med ett mail från min syster, ett från en god vän & ett från någon annan jag inte kan minnas just nu… De alla hade berättelser om barnen, sambon, mannen & livet där allt var liv & rörelse. Jag hade då bara en vit bullterrier som var mitt sällskap. Han som jag inte alltid förstod & han som lärde mig så mycket om hundar. Sven. Svennen istället för vännen. Men det var inte alltid så intressant för de som jag mailade att höra om den vita hunden genom mitt uppringningsbara modem. Svaren till dessa mailande vänner & en syster var knappa. Jag hade verkligen INGENTING att tillföra mer än att kommentera & råda i deras liv. Mitt eget var innehållslöst & rätt så jäkla trist. Nyinflyttad som jag var i en stad där jag senare fann massvis med vänner, drama & kärlek. Men just då, då var det mörkt, grått & tomt på ord att beskriva min vardag.
Så jag skaffade mig en historia.
En liten historia. Där jag lät precis som jag gör i vanliga fall & pratade om denna historia så om den verkligen varit min verklighet. Den började med att jag beskrev en vanlig dag, där jag handlat på ICA & senare gått hem. Suttit i soffan & stirrat på tv. Då plötsligt hade det ringt på dörren… Jag & Sven gick samtidigt mot hallen för att öppna.
“Det är säkert Jehovas” muttrade jag till hunden som ivrigt ville att vi skulle öppna. Jag öppnade & där står tio män.
?
Långa som tallar & mörka som choklad. Alla bar de skor som fick den rätta studsen när de hoppade med en basketboll mot korgen & jag stirrade med ögon som tefat på dem där de stod & trängdes i min trappuppgång. Vad ändå ini helsike… För framför mig stod ett basketlag från USA. Alla med stora väskor & varma leenden. Med stammande engelska undrade jag vad jag kunde stå till tjänst med. En av de långa killarna presenterade sig som Mike & sa att de fått denna adress & mitt namn, för jag skulle minsann kunna ge dem husrum. What?
Jorå, jag fick lappen. Det var min adress & mitt namn. Jahaja tänkte jag & kände mig lite oroad över vart alla dessa långa killar skulle få plats i min lagom stora tvåa en trappa upp. Men visst fick de plats. I fantasin finns det alltid för mycket plats. & någonstans ska de ju bo. Det fick bli hos mig & hunden Sven.
Mike, Jordan, Eric, Kevin, Peter, O, Steve, Robert, Kobe & Ryan. Välkomna hem till mig.
Under perioder i mitt tysta liv i Härnösand bodde dessa basketkillar hos mig. Jag levde sambolivet & skickade aldrig mer mail med korta svar som hade svårt att beskriva min tomma vardag. För vardagarna med basketkillarna gav mig basketskor stora som motorbåtar, de som kryllade som pyramider i min hall, det gav mig hjälp med att skotta snö, bära ut sopor & diska, det gav mig goda skratt att berätta om hur min engelska blivit så bra, det gav mig möjligheter att fantisera om ett liv som var fullständigt påhittat men ack så himla kul. Dessutom skulle jag tro att mailen jag skickade var ganska underhållande… Om än oroväckande hur det var fatt med en Lisa.
Trots att min liv fortfarande saknar mannen med stort M & inte är vidare innehållsrikt på saker jag måste berätta så flyttar aldrig mina tio basketkillar tillbaka. För historien är redan berättad. Jag tänker på dem ibland & stundvis kan jag höra en mening från någon som minns att de “existerat”, oftast sägs de meningarna med ett leende & ett ganska fånigt fnitter… För vem kan glömma de dagarna då Lisa & bullterriern Sven bodde med tio basketkillar från USA i en alldeles för liten tvåa? Skulle tippa på ingen som fick höra om dem kommer glömma dem, men så har de väl inte så många av sina vänner som har en såpass livlig fantasi heller.
Men tänk om det kommer en dag. Då det ringer på dörren. Jag öppnar. Där står de.
“Lisa? Are you Lisa? Hi I´m Mike and this is my friends Jordan, Eric, Kevin, Peter, O, Steve, Robert, Kobe & Ryan…”
& han räcker mig en lapp.
/L
December 19 2008 10:58 pm | Allmänt
Petra, Balder & Elsa on 19 Dec 2008 at 23:50 #
Underbara Lisa!!
Siw & Bruttan on 20 Dec 2008 at 00:17 #
HA HA HA! Jag vill tro att det kan hända.
Kicki on 20 Dec 2008 at 00:18 #
Ha ha ha… Vaddå tro… Det hände ju… eller? Din livliga fantasi ger en guldkantad tillvaro!
Kram!
Frida on 20 Dec 2008 at 00:36 #
Och du skulle släppt in dem?
Du är rolig du. Och talangfull på många sätt! Din blogg och hemsida är precis som alltid, som att kliva in i en egen värld. En kreativ verkstad. Och jag är så tacksam att du delar med dig…
Kramkramkram
Karro, Cino & Alf on 20 Dec 2008 at 01:04 #
Hahahahaaa du är skön du…
Emma on 20 Dec 2008 at 01:56 #
De e underbart, helt underbart.
Vill veta vad ni gör, va ni lär av varandra o hur galet allt kan bli.
Underbara Lisa, tack för att du har fantasin som många “vuxna” tappat någonstans på stigen.
Du är min vardags hjälte, som får min vardag le.
Emma
Lisa on 20 Dec 2008 at 02:15 #
Nu gjorde du min kväll!!
Jenny on 20 Dec 2008 at 09:22 #
Haha, va roligt!! Jag tror man mår bra av lite fantasier & jag tror säkert att det var syftet med dina basketkillar, att må bra. Mer fantasi i vardagen!!
Du skriver fantastiskt & underhållande!!
Hanna on 20 Dec 2008 at 09:24 #
Det finns bara ett ord; UNDERBART!
Annelie on 20 Dec 2008 at 11:20 #
Livlig fantasi är nog en underdrift. Det där är en historia som jag gärna hör/läser igen, precis som den där tågresan.
KRAM
Annelie, igen on 20 Dec 2008 at 11:21 #
Visst får Elsa komma på sagostund då hon blir lite äldre?
Helga on 20 Dec 2008 at 12:19 #
WOW! Sant eller inte det är frågan, chockerande ja! Så coolt…
Det gäller att våga,våga vara sig själv och inte bry sig hur andra bygger upp deras liv, utan bygga själv och Trivas.
Men vad man känner igen allt prat som är svårt att komentera när en långpromenad är en annans planering och ej bvc & blöjbyten.
Mikke on 21 Dec 2008 at 01:47 #
Härligt. Det låter onekligen hemtrevligt med en alldeles egen arme med basketkillar i sin lägenhet. Och jag antar att det blev en hel del fina historier om deras äventyr inom Svea rikes gränser?
Elin on 21 Dec 2008 at 15:57 #
UNDERBART!
Om jag fick ta med mig en sak till en öde ö ..
skulle det vara din blogg, dina ord & dina bilder. På allvar. Talangfulla människa ..
Kärlek från bästkusten.
Vonne on 21 Dec 2008 at 21:22 #
Du är ju bara så jäklars BÄST!
Maria on 22 Dec 2008 at 17:40 #
Hahahaha!!! Du är underbar!
J on 23 Dec 2008 at 11:58 #
På tal om drömmar, som jag själv inte tror på, men jag måste få berätta detta, som du säkert inte ens kommer läsa. Jag drömde en dröm om och med dig i natt, den var hyfsat konstig och du var öron-näsa-hals-läkare och jag hade problem med halsen, sen var det reggaespelning osv… en dröm kort och gott. Men men det är inte så märkligt, det märkliga är att när jag vaknar och slår på teven så är det 10 from 1 på MTV av den Hollywoodkändisen som är mest lik dig, Xtina, lite scary, men det är väl det undermedvetna sättet att minnas och komma ihåg de man haft nära och önska dem en god jul och ett gott nytt år.